- Julia Andersson

Kategori: Åsikter

Sjuka ideal

Då jag hänger på twitter ganska mycket så har jag märkt att ganska många diskuterar om plus-size-modeller hos till exempel H&M. Jag tycker det är riktigt fel av modebolagen att ha bilder på modeller med helt normal kroppsbyggnad och sätta de som plusmodeller alltså kläder från ca strl 44 och uppåt! Säger inte att det är något fel med att ha kläder i strl 44^ men fatta alla ungdomar som påverkas så mycket av samhället, de kommer ju svälta ihjäl sig själva för att inte ses som "tjocka" då de tror att bilden här under är en plus-sizemodell! Hoppas det inte blir några misunderstandings med detta inlägg, men ville bara få fram min åsikt om vad jag tycker om detta och det är verkligen helt sjukt. 

Alltså hon till vänster har ju bättre kropp än vad jag har och jag har typ 34-36 i kläder, galet.

20:32

Har precis tränat och sitter här helt lökig, men bestämmer mig ändå för att snabbt skriva ett inlägg. Mina vänner har genom åren bytts ut och så har det kommit nya och ibland ännu bättre än de förra. Men de har altid betytt allt för mig, skulle nästan kunna göra vad som helst för mina närmsta vänner. 

Kom att tänka på detta då min vän ringde mig gråtandes för bara någon halvtimme sedan. Är redan känslig som person så blir känslosam ganska lätt, så undra inte om jag fick gråten i halsen direkt. Men tycker verkligen att det är så sjukt tufft när folk ska behöva gå igenom saker själva, har upplevt det själv och vill verkligen inte att någon ska behöva uppleva det. Men ibland känns det bara så svårt. Särskilt över telefon. Vill bara krama om henne. Och som vän vill man ju kunna vara där och stödja. Satt stilla så länge efter samtalet med gråten i halsen och undrade vad man skulle göra för att få henne må bra igen. 

I dessa situationer sätter jag mig alltid in i vännens perspektiv. Då tänker man ju bara, vad skulle jag velat ha om jag skulle mått såhär? Åh. Nu börjar det snurra i mitt huvud så börjar tappa bort mig i vad jag egentligen ska skriva. Kände att jag bara ville skriva av mig. Kan samtidigt bara berätta för alla mina vänner att jag finns här för er ❤ och om någon av er andra någonsin skulle vilja prata så heter jag juliajhap på kik. Kram på er! 

Känslor.

I psykologin håller vi just nu på med att skriva en lång uppsats om något ämne inom psyokologin om vi själva får välja. Ja, som till exempel drömmar, psykiska sjukdomar, olika sorters beroende osv. Och jag valde då känslor obviously. Trodde dock inte att det var så obvious för mina klasskamrater också. Berätta nämligen det för några i klassen och fick direkt höra att det tydligen var väldigt typical mig att skriva om det haha! Är alltså alldeles för känslosam av mig. 

A human body has 7 trillion nerves and some people manage to get on every single fucking one of them.

Har en helt enorm lust att skriva ner min ilska. Men kanske inte borde göra det här. Har typ inte ens ork till det. Ligger och lyssnar på intervjun med Loretz & Sakarias på Metropol. Bara känner att allt släpper, för tillfället iallafall.

Imorgon, som tur, ska jag träffa några av mina girls. Vi ska kanske på bio och sen på mysmiddag hos någon. Behöver verkligen komma bort från skiten och alla tankar.  Yey, mysigt inlägg, men ni får höra mer imorgon ha det superbra tills dess!

Fick förresten precis veta att jag ska få ett gymkort i födelsedagspresent, han ska minsann få se vad han missar. 

I hear and I forget. I see and I remember. I do and I understand.

En sak jag har lärt mig som jag är väldigt glad över är att allt faktiskt går över. Kompisar och tid läker såren så snabbt.

Jag har haft mina dåliga dagar då jag tänkt att "världen går under pga detta", "varför händer något dåligt alltid mig" osv. Men vissa saker blåser bort så lätt för mig. När något dåligt händer och det krossar mig, så har det bara försvunnit så snabbt den senaste tiden. Förut var det verkligen inte så haha, och jag tror att jag precis har klurat ut varför. Om vi nu kör på ett exempel här nedan.

I min förra skola var jag tillsammans med en kille, men gjorde slut med honom efter ett tag. Kort därefter började jag dock sakna honom massor. Och han ville ju självklart inte ha något med mig att göra typ. Jag var så krossad och trodde att världen skulle gå under, och att jag hade gjort största misstaget i hela mitt liv. Efter ett tag blev vi vänner, men kunde inte riktigt leva med det, så det var ganska så jobbigt. Och det pågick så typ tills slutet av nian.. Sedan när gymnasiet började hade jag inte tid att tänka på honom längre, hände alldeles för mycket och saker mer intressanta saker än han. Under det senate året kanske vi har pratat tre gånger, via sms. Har aldrig behövt, haft lust, eller velat ta kontakt med honom iallafall. Särskilt inte just nu. Nu till nästa exempel. 

Hade en jäääättestor crush på en kille i min skola för ett tag sedan. Men sedan hände det lite saken i början av andra skolåret (alltså dethär året), en gnutta drama osv. Men saken är att när jag ser honom i skolan nu känner jag typ ingenting. Särskilt när jag ser de (kille + tjej) tillsammans känner jag mig som en sten, och då menar jag känslokall som en sten hehe. 

Jag har kommit fram till slutsatsen, vänner + motivation = rehab

Vänner, de behöver inte ens veta vad du går igenom. Bara de finns där och du vet, och känner att någon faktsikt bryr sig om dig och vill umgås med just dig. Jag har dock nästan alltid berättat vad det är, mycket lättare att prata ut då. 

Motivation, hitta något som tar din tid, något som får dig att släppa allt det dåliga. I exempel 1, började jag ju gymnasiet. Det var så stort och nytt, och en massa nya vänner som fick mig på andra tankar. Även träning kan vara en motivation. Jag tänker iallafall på helt andra saker när jag tränar, vad kanske ni får veta någon gång ;)

Känner att detta blev ett ganska så långt inlägg, men hoppas att det iallafall var något ni gillade!


I hear and I forget. I see and I remember. I do and I understand.

Oren & ofullkomlig & onormal

Hittade ett fint, eller kan nog inte säga fint, men ett väldigt intressant citat. Det är säkerligen första gången jag hittar något liknande som får mig att fastna för något min svenskalärare lagt upp på vår skolsida. Vi läste igenom texten i fredags på svenskalektionen och fastnade på detta citat direkt.

Är inte detta hur sant som helst? Blir typ irriterad över hur sant det egentligen är. Det ska alltid finnas någon man ska hata, någon som inte ska ha rätten att vara precis som de själva vill eller ens vara en del av samhället och alla andra. Åh, får inte fram några ord för tillfället, men jag hoppas  att ni fattar vad jag menar iallafall... Texten handlar egentligen om ett par siamesiska tvillingar som bor på ett barnhem. Ska inte gå in mer på det, utan tänkte bara så att ni vet vad texten egentligen handlar om. 

I haven't had a good life for a day now.

Ibland skrattar jag så jävla mycket åt hur feg jag är, ibland gråter jag. Känner nog ingen som är fegare än jag. Och då menar jag inte typ att jag inte vågar åka typ berg- och dalbanor, utan att jag inte vill göra någonting fel. Allt ska vara så perfekt. "Om jag säger så, tänk om han svarar så, då går det ju inte.. Eller tänk om han inte svarar alls?!" Typ så är det alltid. Tänka ska man göra, men övertänka borde vara förbjudet. Jag tror att det är precis därför jag aldrig kör yolo på något, jag tänker alldeles för mycket på alla konsekvenser som kan hända. Då är det ju omöjligt för något bra att hända om jag inte ens låter det hända!

Precis som i fredags. Inte för ens nu inser jag vilken stor chans jag hade, under flera veckors tid att göra något jag länge velat, alltså typ sedan jag började i vår skola... Alltså verkligen alla tecken var rakt farmför näsan på mig, men jag behövde mer. Jag behöver att personen kommer fram till mig personligen och kollar mig rakt in i ögonen och ba "Jag gillar dig". Annars kommer jag gå runt och tänka typ såhär: "Men snart är det dags för mig att ta steget (eftersom att alla mina vänner typ klagade på att jag aldrig gjorde något åt saken...), ska bara vänta lite till...bara så att han kanske skulle hinna före mig så jag slipper göra det och kanske skämmas föralltid."  Men istället blir det så att någon annan hinner före, får platsen jag skulle ha haft för längesedan. Fan också.

Det hände en grej i fredags. Som fick mig att vilja skriva detta inlägg. Det var en av de pinsammaste grejerna, men det var inte jag som gjorde det. Den handlade dock om mig. Nu när jag tänker på det så blir jag glad. Whaaaaat. Fattar ni vad skumt?? Jag får typ en glad känsla i kroppen?! Hoppas att ingen som var där kommer ihåg det! Ja, fast det här är fan jobbigt alltså... Jag är lite trött på mig själv, ni kanske förstår det efter detta inlägg. En jäääkla massa pussar och kramar till alla mina fina vänner.

Sluta jämföra

Valde att skriva dethär inlägget eftersom att jag själv jämför mig med andra exakt heeela tiden. Jag skulle klassa det som en typ av perfektionistbeteende då man söker efter perfektion i andra och vill uppnå det själv. Det är iallafall så jag tänker på saken. 

Tycker det är så jäkla sjukt egentligen. Varför ska man bry sig om hur andra är? "Var dig själv!" Jag har som vana att till exempel alltid studera tjejer som jag tycker är fina från topp till tå bara för att försöka förstå den eviga frågan: 'Varför kan jag inte vara som hon?' eller 'Vad har hon som inte jag har?'. Jag tror att det hänger mycket på att man har dålig självkänsla just vid det laget. Precis som citatet här nedan säger så ska man ju egentligen inte alls jämföra sig med andra. Varför? Jo, du kommer ju bli 100 gånger gladare då du slipper tänka att personen bredvid dig har fixat håret, sminket, kläderna mycket finare än dig idag. Det kommer alltid att finnas någon som är finare, fulare osv, men det gäller att man ska kunna vara stolt i sin kropp & sluta försöka förändra på sig själv hela tiden!

Självklart tycker jag att man får ta inspiration från andra och ändra sig om man vill (t.ex. färga håret whatever) men bara du inte låter det gå för långt som exempel jag. Jag kan må så jäkla dåligt och känna mig riktigt ful om jag inte tycker att allt ser perfekt ut precis varje dag. Vissa dagar är det bättre & andra sämre, men man blir ju aldrig perfekt. Ett tips till er där ute, bli inte som jag.

Miley Cyrus at the VMA's

Hej kära ni! Tänkte slänga in ett litet inlägg i sammanhang med att jag var inne på Tumblr imorse och sen en massa, verkligen helt sjukt många gifs om just Miley Cyrus uppträdande under Video Music Awards 2013. Var tvungen att kolla upp läget också, tittade då bara på hennes uppträdande som hon gjorde med bl.a. Robin Thicke och 2Chainz. Man måste nog se uppträdandet själv för att verkligen förstå hur det va, men jag kan rakt av säga att jag inte gillade det iallafall. Här är några exempel på varför.

1.   Hennes kanin-body som hon hade var jag väl helt lugn med. Störde mig dock väldigt mycket på att hon skulle sticka ut tungan så extremt hela tiden också haha 
image

2.   Kaninbodyn är ju inget jämfört med det som händer när hon drar av sig den. Efter att ha framfört sin nyaste hit We can't stop slet hon plötsligt av sig bodyn och fram kommer helt nudefärgade underkläder och ett skumgummifinger. Då ska hon självklart börja bl.a. "dansa" och ta på sig själv med skumgummihanden. Visst kan man vara underhållande som artist osv, men tycker det var alldeles för överdrivet. 

imageimage

Visst kan man vara vild, men Miley har bara gjort sig själv till ett objekt nu. Länken till framträdandet hittar ni här!

Upp